När Sven och Petter drog Gustav Vasa vid näsan
Gustav Vasa. Foto ur Nationalmuseums arkiv.
När Gustav Vasa – Sveriges konung mellan den 6 juni 1523 till den 29 september 1560, skulle betala sin skuld till Lübeck tog han ett impopulärt beslut. Lübeck var staden som hjälpt honom till makten och nu skulle notan betalas.
Varje kyrka, kloster och kapell i landet fick order att lämna ifrån sig sin största eller näst största kyrkklocka. De skulle skeppas ut till Lübeck och säljas av en av kungens agenter på plats.
Det var inget välkommet beslut i landet. I Norebyn där det då fanns ett kapell blev församlingens medlemmar bestörta. Vid ett hastigt rådslag beslöt man sig för att rädda den största och finaste klockan. Den skulle kungen inte få.
Sven och Petter, två av bygdens meste rediga (starka) bondpojkar åtog sig uppdrag att plocka ner klockan, ro ut i Norebyälven och sänka den. Där ligger den fortfarande och väntar på att bärgas.
Så drog församlingen i lilla Norby kapell Gustav Vasa vid näsan!
Det är en bra historia – men det finns en hake. Den är inte sann.
I själva verket ska det finnas noterat att Norby kapell betalade sin klockskatt genom en klocka på fyra lispund. Det motsvarar ungefär 35 kilo i dagens mått.
Men det fanns en kyrkklocka kvar och när Norby kapell lades ner och uppgick i Steneby församling 1531 togs den dit. Numera hänger den - en liten klocka med spröd klang, bakom altaruppsatsen i kyrkan.
Platsen där Norby kapell en gång stod är fortfarande speciell. Vid utgrävningar i jorden, som gjordes under 1900-talets första hälft, hittades huvudskålar, ryggkotor och andra människoben från den del som varit en kyrkogård.
I en tidning från Vänersborg stad och län år 1874 kan man läsa bland annat följande angående Norby kapell.
”Av själva murarna kan väl numera ingenting spåras men urskiljer lätt tomtplatsen för såväl kyrkan som ringmuren kring kyrkogården. På begravningsplatsen ses en stor sten, formad till kistlock, vilken säges täcka den grift som förvarar stoftet av en till hög ålder kommen bonde vid namn Assle, som skall ha varit grundläggaren till det intill gränsandet hemmanet Asslebyn”.
Noreby (Norebyn i dag) - hur namnet uppkom vet ingen med bestämdhet. Det troliga är att platsen fått sitt namn av vattendraget mellan sjöarna Grann och Iväg. En sådan kort älv mellan två sjöar brukar kallas för nor eller noret.
Genom sekler har det berättats en hel del sägner om platsen. ”En ägare till den närbelägna gården Anfastebyn behagade hämta en stor stenhäll på kyrkogården som han ansåg lämpligt till trappsten till sin huvudbyggnad. Detta skedde under första hälften av artonhundratalet. Stenen ville emellertid inte ligga stilla på den nya platsen. På nätterna rubbades den ständigt ur sitt läge. En natt blev också bonden ansatt av de häftigaste magplågor eller som det kallades Bukrev. Dessa plågor upphörde inte förrän han lät byta ut stenhällen och köra den tillbaka till kyrkogården”.
Andra sägner är mer av det ruskiga slaget. De berättar om ett centrum för spökerier. Man har sett svarta hundar, människoskepnader som visar sig nattetid både på kyrkotomten och på landsvägen. Ibland ser man en kvinna som sitter och spinner på sin slända. En annan gång kommer en man i möte med en stor svart gris.
Men det var då det får vi förmoda. På tomten byggdes en skola, Norebyns skola, som stod klar att tas i bruk 1907. När skolan lades ner blev den en privatbostad och var även under ett antal år ett modernt gästgiveri innan den åter har blivit en privatbostad.
Tommy Löfgren
Källor: I huvudsak boken Gamla Steneby utgiven av Steneby Hembygdsförening och min fantasi.